Här kommer det, tro det eller ej, ett blogginlägg som jag ligger skriver från min och Julias säng här i Irente. Jag slutar aldrig förvånas över Tanzanias utveckling. Igår insåg jag att det fanns internetmastar runt hela Irente. Jag kan för ca 80 kr köpa Unlimited Internet till mobilen i en månad, men lever annars väldigt primitivt. Det är samma sak med familjen, de har 2 tvapparater och en nyinköp TOUCHmobil som bara gudarna vet hur länge de har sparat ihop till, men de lagar fortfarande all mat över öppen eld, har ett hål i marken som toalett och duschar genom att hälla hinkar med svinigt kallt vatten över sig. Jag förstår inte logiken?
Familjen är förövrigt världens bästa och jag, Olle, Julia och Adam stortrivs. Baba Alfred, Mama Flora och Dada Anna. De odlar nästan all mat på gården: bananer, avokado, spenat, matbanan, potatis, morötter, papaya, vattenmelon, sallad, you name it. De har även kor och höns som de får mjölk och ägg ifrån, samt kött vid speciella tillfällen. När vi kom hit hade det nackat en kyckling för att välkomna oss. Maten är helt fantastiskt god (inte alls som på Universitetet) och Mama Flora visar oss hur man gör olika maträtter över elden. Vi får alltid färsk frukt och avokado till måltiderna vilket är amazing. Jag vill lära mig hur man mjölkar kor innan jag åker hem härifrån, det är ett som är säkert. Baba Alfred är fundi (tekniker) och har sin egna verkstad på gården. Han svetsar, är elektriker och gör jättevackra "fönsterstängsel" så att hus blir säkrare från inbrott. Anna är 12 år och går i skolan 7-16 varje dag, vilken krigare. Hon vill studera till doktor och kämpar jättehårt i skolan. De är så himla charmiga allihopa och får oss att känna oss som familjemedlemmar mer än bara gäster. De kallar mig "dada Filippa" vilket betyder "syster Filippa". De bor mitt ute i skogen och vi får bestiga och går ner för ett berg på 40 min innan vi kommer till Lusotho (staden) men det är så vackert här att man nästan längtar till varje gång man behöver uträtta ett ärende i stan.
Praktiken i sig är också vacker på sitt sätt. Olle och jag praktiserar på Rainbow school, en skola för barn med speciella behov samt förskola. Där finns ett program som heter Outreach där personal åker till byarna i Usambarabergen för att hjälpa barn med funktionshinder som inte har möjlighet att gå till Rainbow School varje dag. Jag och Olle kommer resterande veckor arbeta mycket med detta och därmed åka ut till byar för att se hur det går till när resurserna tryter. Herregud. Jag kan skriva uppsatser om mitt liv här i Tanzania, men detta får räcka för stunden. Jag mår väldigt bra (förutom maskar i magen), njuter av enkelheten och naturen här.
Imorgon åker vi ut på praktik och kommer därmed bo i värdfamiljer runt om i Tanzania. Vi har sagt hejdå till de som åker längre bort. Känns så konstigt att inte vara en hel klass från och med nu. Jag, Julia, Olle och Adam kommer bo i samma famlij i Irente-området, nära Lusotho. Hur, exakt var, när och vilka är fortfarande oklart. Maria som jag och Olle skulle bo hos hade inte möjlighet att ta emot oss, så vi fick hoppa in i Julia och Adams familj (som är vänner med lärarna på SECOMU). Men det är bara positivt! Ju fler dessto bättre. Ingen av oss kan ens föreställa sig hur nästkommande veckor kommer se ut. Ska vi betala mat själva? Får vi mat av familjen? Kommer vi bo i ett slott eller i en hydda? Talar familjen någon Engelska eller är det endast Swahili som gäller? Vart bor familjen? Hur bor familjen? Hur gör man med dusch/tvätt/säng? Får man bo i ett rum många andra? Men denna situation vi befinner oss i just nu är så typisk Tanzanias kultur och det har sin charm faktiskt. Vi tar det som det kommer. Vi vet att vi någongång under morgondagen kommer vi bli eskorterade till denna familj, alla frågetecken som nu finns kommer i sinom tid suddas ut. Ingen idé att oroa sig över saker vi inte kan förändra.
Praktiken är bekräftad i alla fall. Olle och jag kommer praktisera på Rainbow School, en skola för autistiska barn. Vi kommer arbeta med Outreach programme, då vi kommer åka runt i byar för att leta efter barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och informera om att hjälp finns att få. Tyvärr förekommer det idag i Tanzania att föräldrar gömmer sina barn på grund av olika funktionsnedsättningar och värderar de likvärdigt med djuren på gården. De finns alltså barn som lever i stall och andra hemska förhållanden som vi då, ska försöka hitta och hjälpa.
Jag vill förtydliga att internet (antagligen, har ju ingen aning egentligen) inte kommer vara lika säkert som det är här på universitet. Mitt tanzaniska nummer är: +255785131281 ifall ni behöver få tag på mig fort. Annars kommer jag läsa kommentarer/mail/facebookmeddelanden när jag har möjlighet.
HA DET SÅ FINT ALLA MÄNNISKOR I OMVÄRLDEN. TA HAND OM VARANDRA. VI SES SNART.
Detta blir nog mitt sista inlägg här på väldigt länge. Ikväll kollar jag på stjärnorna och tänker på hur liten världen är ändå. Jag finns alltid en flygresa bort. Ser alltid samma stjärnor. Vi går på samma jord och dricker samma vatten.
För någon vecka sedan hälsade vi på vår lärare Esther i grannbyn. Efter en vilsen promenad hittade vi dit. Hon bodde otroligt fint och har världens charmigaste barn, Christian. Vi blev bjudna på jordnötter, popcorn, passionsfrukt och juice. Det verkar vara vanligt att bjuda på popcorn när man blir hembjuden, väldigt gott tycker jag. Esther och Christian är på bilderna nedan.
En annan dag fick vi oväntat besök av en orm och en skalbagge stor som en tumme.
Förra veckan hade vi en paus i swahililektionerna och hade Community service, för att öka vårt ordförråd om naturen men också för att få en inblick i hur skolan hålls ren och fin. Tyvärr gjorde denna dag att Olle brändes sig väldigt mycket vilket resulterade i att han inte kunde följa med på bröllopet i Tanga. Tråkigt! Men han mår bättre nu.
Och i helgen bar det av till Tanga! Sol, bad, värme och bröllop.
Vill länka till dessa fantastiska blogginlägg skrivna av min fina klasskompis Alice om två himla roliga händelser. Hon äger den ork jag just nu inte har för att själv skriva några rader om bröllopet/sjukstugabesök/konferansdans. En majoritet av klassen är sjuka igen, denna gång en hederlig, vanlig förkylning (och diarre, som alltid i detta fantastiska land, hehe).
Denna vecka är fullproppad med exams, redovisningar och prov. Tiden på universitet är snart slut. På lördag flyttar vi vårt pick och pack till värdfamiljen och börjar praktikveckorna. Då kommer vi inte ha något internet och inte kunna ha en lika självklar kommunikation som nu.
för exakt 1 månad sedan sa vi hejdå till Sverige. tiden går så otroligt fort. tiden på SECOMU är snart förbi. tur att vi har ungefär 3 månader kvar i detta land.
Vi befinner oss nu i en av Tanzanias regnperioder. Detta är den korta, som precis kommer innan sommaren slår ut med sin grönska och värme. Vår lärare Dennis berättade idag att denna period är en av de viktigaste för alla de som odlar, att deras hårda arbete äntligen får rättvisa och det växer så det knakar med all fuktighet. Vi elever kanske inte ser regnet lika positivt som bönderna. Strömavbrott stup i kvarten, kyla och regn... Men vi glädjs åt att grödorna gror och för att människornas slit äntligen ger resultat. Vi välkomnar glatt alla frukter och grönsaker som kommer finnas tillängligt på marknaden!
På fredag åker vi dessutom till soliga Tanga igen! Där vankas det afrikanskt bröllop på lördag. IT-ansvariga killen på skolan ska gifta sig. Dennis sa att ett afrikanskt bröllop ses som litet om det är mindre än 100 personer som kommer. Oftast så är det mer än det dubbla och det förväntas finnas mat till allihopa. Det är många som inte har råd att ordna detta själva, därför är det väldigt vanligt att ge en slant till brudparet, vilket även vi kommer göra. Det känns som en självklarhet tycker jag!
var på sjukhuset idag för ett andra blodprov. malariaparasiten är borta från min kropp förevigt (är lycklig). sista malariamedicinen intas om några minuter. mår inte bra av medicinen men hoppas att jag är på benen imorgon kväll.
att gå till Rainbow School varje dag. Jag och Olle kommer resterande veckor arbeta mycket med detta och därmed åka ut till byar för att se hur det går till när resurserna tryter. 
Herregud. Jag kan skriva uppsatser om mitt liv här i Tanzania, men detta får räcka för stunden. Jag mår väldigt bra (förutom maskar i magen), njuter av enkelheten och naturen här.
